Tycker det är så intressant att jag varje år alltid skriver ett inlägg i början av året om mig och min ovän januari. Man kan väl tycka att det något år borde vända, men här sitter jag igen tydligen.

 

De senaste veckorna, eller den senaste månaden egentligen, har varit omtumlande på många vis. Den kanske viktigaste punkten är väl det faktum att jag gått och skaffat pojkvän, något jag inte direkt gått och dagdrömt om på senare tid, men efter en månads dejtande frågade han lite trevande om jag inte ville bli ihop med honom. I och med att jag plötsligt fått en ny viktig person i mitt liv att spendera all min tid med, som man gör när man är nykär, är det också mycket saker som ska pratas om. Vilken är min favoritfärg, hur länge har jag behövt ha glasögon, vilken mat hatar jag (majs!), hur är min familj, hur tog mitt förra förhållande slut?

 

Förra året var så intensivt och ganska mycket utan paus att jag inte hunnit bearbeta mycket som borde ha bearbetats. Sedan jag kom tillbaka efter mina tio fantastiska men fullkomligt utmattande dagar i Sverige har mitt huvud långsamt blivit tyngre och tyngre, utan att jag riktigt märkt. Saknaden av vänner och familj blev plötsligt lite mer påtaglig, och i England väntade jobbet och ovissheten om var jag skulle bo efter vårt kontrakt gick ut.

 

Jag insåg det inte förrän idag när jag satt på kontoret och hade tid över att tänka över röran som är mina känslor just nu. Igår kväll slogs jag av en total ångest som tog över hela kroppen, och hur mycket pussar i pannan eller kramar jag än fick kunde jag inte få ut ett enda ord. Alla tankar och minnen och anekdoter som känts viktiga att dela med sig av har också tagit med en våg av saker jag inte tillåtit mig riktigt känna ännu. Saker jag nämnt för vänner i förbifarten, men som jag aldrig tagit mig tid att vara ledsen, arg eller besviken över. 

 

Det tär på en att ligga och gråta över något man inte kan sätta ord på, hur mycket personen som håller om en än vill veta. Och när jag satt vid skrivbordet i förmiddags och godkände kreditkortsansökningar insåg jag att jag måste, måste, måste våga prioritera mig själv och det jag känner. Om det så innebär att sticka ut och springa en kvart för att slippa tänka på det, eller sätta mig och skriva ner det för att bena ut det en aning. Jag har lovat mig själv att i år ska jag försöka hitta verktyg och vägar för att få reda ut saker och ting, även fast det är svårt.

 

Jag struntar nog i om jag kommer fem minuter sent till jobbet varje dag, men jag måste sluta vara lat när det kommer till det som känns.

 

Hanna

x