Slaget i magen

2016-06-13 — 15:25:24
"Har du läst allt det hemska folk skriver om Orlando?"
"Nej", säger jag. "Jag försöker att inte tänka på det"

Insikten, det är sant. Det är så jag hanterat det. Det är så jag hanterar sånt här. Tänk inte på det, läs inte om det. Scrolla förbi det. Man har vant sig nästan. Men när jag står där i vardagsrummet och hör orden jag uttalar blir jag med ens illa till mods. Vi är mitt i städdagen, har precis storhandlat, packat upp och sedan gjort fint i köket. Jag ursäktar mig själv och går upp för trappan, tänker att jag ska gå och börja göra i ordning vårt rum istället. Dammsuga kanske.
 
Jag hinner inte långt förrän underläppen börjar darra. Hjärtat kanske slår lite hårdare. Halvvägs genom att bädda sängen brister det. Jag måste sätta mig ner. Stora, tunga tårar droppar ner på heltäckningsmattan. Tysta dunsar, knappt att jag själv hör dem. Efter en liten stund känner jag ett par armar runt mig, och jag gråter mot hans hals och färgar t-shirten mörkgrå.

"Att vi fortfarande måste dö för det".

Första, andra, tredje

2016-05-17 — 22:10:17
Den första jag berättar för är mamma.

Jag drömmer att du lämnar mig och vaknar av att jag hyperventilerar. Övergången från sömn till medvetenhet förändrar inte mycket. Andas ännu fortare och stirrar in i den kalla, vita väggen framför mig. Det tar mig en minut innan jag förstår var jag är.
Jag skriver till henne i vår Facebookchatt. Det är första gången jag använder det ordet om mig själv på fyra år. När hon frågar vad jag har på hjärtat svarar jag:
"Mamma, jag tror jag är deprimerad igen"
Är livrädd för att vara tråkig. Var inte tråkig.
Den andra jag berättar för är min pojkvän. Nervösare nu, för nu måste jag säga det högt. Jag förklarar, berättar att det här är anledningen till panikångesten, oviljan att lämna sängen och varför jag är så orolig jämt. Får tillbaka:
"Okej. Vad behöver du?"
När vi blir upphämtade på flygplatsen sent på fredagskvällen av pappa och lillebror återvänder lugnet inombords. Hemma. En fungerande kaffemaskin, lantvägar och ett dammigt trumset. På söndagen innan frukost går vi ner till min strand och kastar macka i havet. Jag gråter två gånger.

Den tredje är pappa. Mamma måste ha skvallrat för han ringer mig dagen därpå och undrar hur det är med mig.

Vi sitter och räknar på hyror, räkningar och matkostnader. Hur vi ska få plats för två i min lilla hylla i kylen. Bestämmer datum och gör plats för hans saker. Vi ska flytta ihop. Konstigt, hur man kan vara så lycklig och kär men så ledsen på samma gång.

Fjärde, femte, sjätte, sjunde. Mina vänner. Till slut har jag byggt en mur runt mig av de som bär mig, fyllt igen alla flyktvägar. Och kanske insett att jag inte är ensam.