Det är absolut en tröskel att ta sig över (att lämna sängen och ta på mig löpskorna), men det är så skönt när jag väl kommer utomhus. Jag gömmer nycklarna under mattan i hallen.

 

Jag lyssnar alltid på en låt på repeat under en löptur. För att hålla tempot, takten. Inte sakta ner.

 

Rundan är så gammal, jag tänker inte längre på vart jag ska, benen visar vägen. Jag fokuserar på det runtom mig istället. Allting blommar. Jag springer förbi mitt favorithus med röd dörr, förbi den gamla tobaksfabriken, förbi en liten spansk bar som alltid har livemusik igång. Den påminner mig om Brighton och open mics.

 

Parken är förvånansvärt tom (på folk och öl och grillar) för en lördagskväll, men fylld av sena promenader med hundar. När jag passerar två kilometer börjar det kännas i benen.

 

Jag kommer hem till en tom lägenhet. Det är tyst. Lugnt.

 

Han är i Italien i en vecka och jag tycker för första gången på länge om mitt eget sällskap.