Det här är att få sig själv tillbaka. 

Det här är de otaliga gånger man gråtit sig tills sömns, men det är också när ens partner frågar "minns du när du senast tog din ångestdämpande medicin?" och inte veta svaret. För det händer så sällan nu.

 

Det här är alla gånger det tagit emot att ens träffa sina bästa vänner. Det är att ligga stelfrusen i panik och hålla sin egen hand krampaktigt i tältet sista natten på Emmaboda för att det bara inte går, medan allt fortsätter utanför.

 

Att vara konstant livrädd för framtiden, för att man varit i sin partners sits förr och viljat göra slut. Men det är också att inse att inga förhållanden är detsamma. Att hitta nya vägar. Att lösa problem.

 

Det här är att inte längre ha något att prata om med sin psykolog. Det är att det inte känns som jordens undergång när doktorn säger att man nog måste fortsätta äta sina antidepressiva ett tag till fastän man blivit frisk. 

För det här är att bli frisk.

 

Det här är att komma ut på andra sidan. Andra gången gillt.